MARIANNE ABELSSON
Marianne Abelsson, född 1946, bor och verkar i Borås.
Bedriver verksamhet med varierande designuppdrag och egna konstprojekt.
Marianne rör sig gärna i gränslandet mellan design och konst.
I botten är hon textildesigner och känd för bl.a. fleecekollektionen Pleece, som hon utvecklat för Design House Stockholm. En kollektion som rönt stor uppmärksamhet och säljs bl.a. på MoMa Design Store (The Museum of Modern Art, New York).
Marianne har haft ett stort antal utställningar runt om i landet och finns representerad hos bl.a. Statens konstråd, Västra Götalandsregionen och ett flertal företag.
”Att fånga ett uttryck eller händelse med glaset egenskaper, transparens och täthet är oerhört spännande. Uttryck från vinterlandskapets arkitektur och fascinationen över naturens mystik är en stor inspirationskälla. Resultatet har blivit en samverkan mellan olika material, tekniker och fotografi.”
Följ Marianne på Instagram. Klicka här!
EVA HILD
Eva Hild, född 1966 i Lidköping, bor och arbetar i Sparsör.
Utbildning: Högskolan för design och konsthantverk, Göteborg, och Gerlesborgsskolan.
Representerad: Nationalmuseum, Stockholm, Röhsska museet, Göteborg, Borås konstmuseum, Konstindustrimuseet, Oslo, Norge, Museum of Art and Design, New York, USA, Museum of Fine Arts, Boston, USA, Musée National de Céramique de Sévres, Paris, Frankrike, Skulpturenpark Waldfrieden, Wuppertal, Tyskland, och Museum of Modern Ceramic Art, Gifu, Japan, m.fl.
Har utfört ett flertal offentliga verk i metall och betong, bl.a. Rubato i Malmö, Binär i Stockholm och Wholly i Borås.
Stipendier och utmärkelser från bl.a. Barnett and Annalee Newman Foundation, Sten A Olssons stiftelse för forskning och kultur, Stiftelsen Fokus, Borås, The World Ceramic Biennale, Sydkorea, samt Konstnärsnämndens arbetsstipendium.
”Inverkan, påverkan, press. Det här är teman jag arbetar med i mina handbyggda, skulpturala former. Det inre rummet är påverkat och upplöst; under förändring.
Jag undersöker sakernas tillstånd. Om öppningar som plötsligt uppstår och leder vidare. Om rörelser och komplexa strukturer under ytan, ett nätverk av pelare, gångar och inre rum. I en långsam arbetsprocess låter jag tankar och ord omformas i ett material – jag för en dialog med formen. Dess egenskaper fyller i berättelsen, utvidgar den, låter den ta andra vägar.
I tunt gods bygger jag upp volymer där leran formas i buktningar och rörelser. Mina keramiska former är handbyggda – med tunna lerkorvar ringlar jag sakta upp volymer och bearbetar till en slät yta med definierade linjer. Skulpturen bränns i hög temperatur och behandlas slutligen med pigmenterad färg.
Jag är fascinerad av relationen mellan den inre och yttre verkligheten; dualismen mellan insida och utsida, innehåll och form, intryck och uttryck. Tomrummet är lika mycket en del av skulpturen som den fasta materian; luftvolymen dras in i skulpturen. Kroppar där närvaro och frånvaro möts.”
Foton: Anna Sigge
GUN-BRITT HOLMGREN-IVSTEDT
Gun-Britt Holmgren-Ivstedt, född 1954, bor och verkar i Borås.
”Jag har alltid skapat. Det har varit teckningar på makulaturpapper som min far bar hem från tidningstryckeriet i stan. Pappret breddes ut på köksgolvet och där satt jag och ritade. Målningar, när jag upptäckte det starka färgpigmentet i olika kulörer. Lera som jag förvarade ute på balkongen och sedan satt och formade figurer av. Min första kontakt med brons var en sköldpadda i en liten park. Bronset var varmt av solen och ytan spännande att känna på med sina olika strukturer. Färgen lite grönbrun. Drömmen blev att gjuta egna skulpturer.
Det finns ingen gräns när jag skapar, jag är fullkomligt fri!
Skapandet går hand i hand med nyfikenhet – jag provar olika vägar att få fram ett uttryck. Hur vet jag när det färdigt? Letar och testar vinklar, känner mig fram. Olika material har sina unika egenskaper och återger skugga och ljus på sätt som är tilltalande. Jag gillar det imperfekta i ytor och material. En strävhet och yta som inte går att läsa av med en gång är det jag eftersträvar. Betraktaren behöver anstränga sig och ge tid för att se.
Framförallt gör jag kunskap till min egen genom att aktivt bearbeta den på något sätt. Jag skapar om kunskapen i en ny form, där jag använder estetiska läroprocesser för att utforska allt från språk till matematik, demokrati och socialt samspel.
Ett starkt intryck som jag bär med mig hela livet, var när jag besökte Glyptoteket i Köpenhamn och såg Auguste Rodins skulptur ”Borgarna I Calais”. Det gav en fantastisk upplevelse som stannade kvar.”
YRJÖ HÄKKINEN
Yrjö Häkkinen, född 1947 i Finland, bor i Sandared.
Utbildningar: Capellagården, konsthögskolan i Holbeck, konsthögskolan i Ribe, Designhuset i Lidköping, Glasyrstudier i Umeå. Viktiga utställningar: Galleri du Nord , Flaménska i Borås, Galleri Colon, Borås Konstmuseum, Sahlstensgården samt Sillegården m.m.
Representerad: Statens konstråd, Högskolan i Borås, Hestra cabe
”Familjen kom till Sverige när jag var fyra år. Först kom vi till Grythyttan sedan till Borås.
Jag började första klass på Norrbyskolan. Kände mig mobbad av lärare och elever när jag inte kunde läsa eller förstå svenska. Det har visat sig i vuxen ålder att jag har dyslexi men det fanns nog inte då. Där föddes förmodligen tankarna att jag skulle arbeta med händerna .
Efter folkhögskolan i Södertälje sökte jag till Carl Malmstens skola, Capellagården, på Öland. Tanken var att ta ett gesällbrev i trä. Arbeta med trä i någon form var spännande. Jag kollade in keramikverkstaden varje lunchrast för att se hur långt keramiklärarinnan hunnit med sitt stora fat. Hon dekorerade en fjäril i botten. Väldigt spännande! Jag frågade kanske efter en vecka hur mycket hon skulle få betalt för arbetet. Hon svarade 60 kr. Jag blev så chockad över svaret. Jag pausade träutbildningen, åkte till Borås . Började köra lastbil.
Under ett helt år körde jag lastbilen och kunde inte släppa tanken på fatet. Vad är det som driver en människa att arbeta med materialet keramik för så lite pengar.
Sökte mig till Capellagården igen för att delta i en sommarkurs. Lärare Eva Englund.
Efter den erfarenheten som kursen med Eva Englund gav beslutade jag mig för att arbeta med keramik.
Öppnade verkstad på Allégatan i Borås. Tillverkade skålar, koppar m.m. Det var svårt att försörja sig på det. Startade keramikkurser i Studiefrämjandets regi. Där har många utvecklat sina talanger i just keramik. Kurserna bedrevs på Lilla Brännerigatan 7–9 i Borås. Det var och är också adressen där jag arbetat med mina projekt i mer än 40 år.
Det finns de som undrar varför jag arbetat med kursverksamhet, undervisat i keramik. Det har varit stimulerande med den sociala kontakten. Det har funnits en utveckling i arbetet att lösa problem när någon kört fast.
Att arbeta med keramik är lite självplågeri. Varje gång du tror att du är fantastisk, sparkar materialet tillbaka dig. Det kan vara glasyren som spökar eller produkten som gör något oväntat. Omvänt är det en otrolig kick när man tar ut ett lyckat alster. Det är just den spänningen som man vill ha när ugnen öppnas. Till utställningar har jag alltid försökt tillverka produkter som kräver sin man.
Det är alltid roligt att tillverka produkter som utmanar både mig själv och publiken. Konst får gärna vara lite irriterande på ett tankeväckande sätt.
Har fått mycket inspiration av naturen – stenar, fåglar, vatten, oväder…
CHRISTINA LINDEBERG
Christina Lindeberg, född 1953, verksam i Od och Borås.
”Det intresserar mig mycket att vända och vrida på saker. Vad händer om man ser någonting ur ett annat perspektiv? För några år sedan gjorde jag en serie bilder av samma sten sedd ur olika vinklar. Och resultaten ser ju ganska olika ut. Det kan man applicera på mycket i livet i, hur man ser och uppfattar saker utifrån olika positioner.
Ett tag snöade jag in på hur två linjer kan förhålla sig till varandra om man gör si eller så. Ligger de horisontellt kan det bli ett landskap, ligger de vertikalt kan det bli stjälkar på en växt.
Var hittar jag ett spännande förhållande?
Det är nog det allra viktigaste för mig, att det finns en dynamik och spänning i bilden.
Material är också spännande. Olika sorters papper, akrylglas och aluminiumplåt är några av de material som har fascinerat mig. En del skulle kanske tycka att jag är abstrakt men det håller jag inte alls med om. Mina bilder utgår alltid från verkligheten eller en känsla därav som jag vill beskriva. Kanske minimalist? Jag tycker ju om att skala bort tills det väsentliga blir kvar som i fallet med de två linjerna. Men det stämmer inte i allt jag gör så jag undanber mig att stoppas i ett fack för den konstnärliga frihetens skull.
Främst är det det svart-vita som ligger mig varmt om hjärtat och det är grafiken som är mitt främsta uttrycksmedel. Borås Konstgrafiska Verkstad eller som det numera heter, Ålgården, är och har varit en central punkt för mitt arbete i denna fantastiska grafiska verkstad.
Men jag gjort mycket annat också som t.ex att arbeta med installationer i landskapet. Det har alltid varit en utmaning med begränsat material och tid och ett förhållande till landskapet man befinner sig i.
För tillfället håller jag på med recycling, dvs jag återanvänder gamla tryck i nya konstellationer i collageform. Det som är spännande är att man aldrig vet var man landar. Man vrider och vänder, prövar olika alternativ, tills det plötsligt stämmer. Det är lite av det som är grejen med grafiken, att man kan överraska sig själv.
ANNA MATTSSON
Anna Mattsson, född 1960 i Vänersborg, verksam i Hökerum och Borås.
”…allt finns som ska vara där – så oroa inte…”
Vad vill text, vad vill jag?
Det som leker. Det som längtar.
Ord från mig, varför det (varför inte)
Det finns många möjligheter. Jag väljer några.
—
Jag fick frågan: Varför började du måla?
Jag hade en färglåda? Den fanns där.
Och så fanns jag där. Också.
Solvagnar. Åka solvagn.Uppåt känns bra..!
jo solvagn var det
—
Min fråga: Varför inte sluta?
Skälen kunde vara många. I vissa stunder.
Men det är detta som bär: Ett skydd som håller mig ihop.
Mina ögon förstår. Likaså min mage. Här och där.
Hit och dit. Upp och ner. Skuggor gillar jag.
Men meningen, den är dold.
Det blir bättre så.
—
Vad vet jag, idag.
Jag vet mer imorgon.
Allt är nu. Nu…nu? Funkar inte.
Om jag kan nå till den motsatsen
av allt som finns. Runt och inuti.
Lita på, gör vad jag kan,
känns litet men ändå,
– det är bra så, hit,
imorgon dit.
Jag är glad nu.
En gardin, halvgrå.
Jag vänder på det hela
Slipper förstå. Hittar egna ord.
In-i-bomben-trögt-ibland-vill-jag-vidare.
Bättre nu. Kanske?! Bakom ryggen.
Tomitankenväntan. Ett snav i tanken.
Vet att jag behöver det.
Det får väl finnas.
Ibland vill jag bara vidare.
Då väljer jag att gå lite baklänges.
Snurra runt. Börja nytt. Nu har jag bråttom.
Förstå det? Från ditt håll? Det är ok. Jag förstår inte.
Måste hinna. Men jag står still. Här, här i luften.
(allt finns som ska vara där – så oroa inte)
En humla. En slända. De rör sig också.
På sina sätt. Och just samtidigt:
Den (bilden) har landat!
Stenarna har sin placering.
Barken sitt universum. Höjder och dalar.
Virrvarret och allt som är på väg. Behöver också synas.
Jo det finns en längtan, tillbaka till något. Nåt.
Nåt eget, nåt lustfyllt, nåt lekfullt.
—
Behärska. Erövra. Jag drömmer.
Famla. Pröva. Våga. Jag arbetar.
Så glad. Arbetet lever. Det talar!
De blir ofta bräckliga, sårbara.
Bilderna vill…någonstans.
De knixar sig fram
min kropp
rör sig
likadant.
Former. Rytm.
Lite kärvt. Luftigt.
Min bild, vart ska vi…
– växa? Lyssna i sitt tänkande.
Ett utrymme för att söka och iaktta.
Skapa plats där känslor och tankar blir viktiga.
(de finns där, varför inte då använda mig av dom)
lita på att bilden faller på plats, kan läsas från olika håll,
sätta ihop, måla över, röra mig i otydliga rum
(jag säger sällan: ”Så här är det” Men:
Jodå det finns – haha!)
Och – där!…
Vad glad jag blir!
Den syns, den tar för sig!
Den där linjen uttrycker något.
Den är mindre och vibrerar. En motsats.
Det gillar jag!
Gå på lina. Vridningar. Vändningar.
Det som inte går – att tänka ut.
Konkreta material. Kaos.
Kryllar gör det. Inuti.