Olle Brandqvist från Kinnarumma är utbildad vid Konstindustriskolan i Göteborg och Konstfack i Stockholm. Han har under åren fått Statens arbetsstipendium vid två tillfällen och Dewerthska kulturstipendiet. Brandqvist är representerad på Borås konstmuseum, i Stockholms, Södertäljes, Marks och flera kommuners samlingar, hos Statens konstråd samt i kyrkan vid Brommaplan i Stockholm. Större verk utomhus finns i Borås och i skulpturparkerna vid Galleri Astley i Uttersberg och Konsthallen Hishult.
Natur och människor är motiv jag arbetar med. Det är framför allt sten och tenn jag använder som material, någon gång trä. Måleri sysslar jag också med i perioder. Mina skulpturer i tenn är som små världar, utsnitt eller brottstycken av natur, som jag formar fram. Det är berg och branter, skulpterade landskap. Efterhand kom människan in i verken och fick så småningom en allt större roll. Jag formade grupper av människor som sluter sig till varandra. De står på stenhällar eller i marker i kustnära trakter.
Sten tycker jag också om att arbeta i. Jag söker ofta material till mina arbeten i naturen. Det är granit, diabas, porfyr och andra sorters sten, som jag bearbetar genom att hugga, slipa och polera. De är släta, mjuka, hårda och tunga. Dessa skulpturer kan man uppleva med både ögon och händer, tycker jag. ”Magnifika, lätt förvridna, fiktiva porträtt”, som någon har uttryckt det. Man kan säga att jag i mina arbeten söker skapa unika personligheter.
Jag har gjort en del större offentliga verk i sten, såsom ”Den nöjde Boråsaren” i Borås. Den är av diabas, och sten av den storleken köper jag från stenbrott. ”Skulpturen Den nöjde boråsaren inbjuder till beröring. Kontrasten mellan den tunga stenen och de mjuka formerna blir påtaglig när man vidrör den lena ytan. Att låta händerna smeka över de polerade anletsdragen kan få tiden att stanna upp ett ögonblick. En paus i stadens hektiska tempo”. Detta enligt skriften Borås internationella skulpturbiennal 2012.
Brandqvist visar stora och små människor – Borås Tidning 17 mars 2018
Foto: Jan Pettersson
Olle Brandqvist är nog mest känd för sina stora stenhuvuden vid Stora torget och utanför Åhaga, ”Den nöjde boråsaren” och ”Vad är väl en människa?”.
– Det är lite konstigt egentligen, jag hade ju hållit på i många år innan dess, funderar han.
Nu ställer Olle Brandqvist ut skulpturer på Flaménska. Små grupper i tenn fyller ett rum, stenhuvuden ett annat. Några akvarellmålningar som passar in i temat människa och natur har också fått vara med.
Olle Brandqvists mogna verk skulle kunna vara en förlängning av barndomens lekar. Tennfigurerna för tankarna till små tennsoldater, som barn lekte med förr i tiden.
– Många frågar om jag fått inspiration därifrån. Men jag har faktiskt inte lekt med tennsoldater, säger Olle Brandqvist.
Minimänniskorna i skulpturgrupperna ser inte heller särskilt krigiska ut. Snarare fridfulla och harmoniska, nakna i grupper i landskap tillsammans med stenar och höga träd. Människan är liten, landskapet stort.
– Jag börjar med landskapet, sedan sätter jag dit människorna. Ofta har jag en halvfärdig idé, sedan ger det sig efter hand.
Han använder lödkolv, formar och filar tennet till perfektion. Material till skulpturer kan även behöva smältas i hushållets stekpanna.
– Frugan har klagat någon gång på att det är konstig smak kvar i stekpannan.
De stora stenhuvudena i rummet bredvid är en kontrast till de små människorna i tenn. De påminner om historisk afrikansk konst, eller kanske Påsköns skulpturer. Stenarna hittar Olle Brandqvist själv i skogen. Sedan är det som om stenen själv berättar hur den vill se ut.
– Jag är ingen duktig geolog, men det här tror jag är kvarts och det här är röd porfyr, säger han och visar på ett par av skulpturerna.
Alla skulpturer på utställningen är fiktiva porträtt, det vill säga avbildningar av ingen särskild, förklarar Olle Brandqvist.
– Bara en enda gång har jag gjort ett porträtt av en namngiven person. Det var Tore G Wärenstam. Stiftelsen äger skulpturen nu.
Lena Kvist
Vernissagefoto