Jag, Jan Stigland f.55, har arbetat som konstnär sen 1986 och innan dess läste jag samhällsvetenskapliga ämnen på Göteborgs Universitet och erövrade också en lärarexamen. Dock; med ett års studiemedel kvar (1984) styrdes skutan mot Gerlesborgs konstskola i Stockholm.
År 1987 återvände jag till Göteborg, hyrde en ateljéplats på Smedjegatan 5 och vikarierade i diverse skolor. 1992 träffade jag min fru Annika och året därpå flyttade vi ihop. Första sonen kom samma år och andra sonen två år senare. År 1997 flyttade vi till Masthugget. Min kombination av eftermiddagsmåleri och skolvikariat flöt på, mina motiv hämtades från omgivningen, hamnen, naturen, ateljén och stadskvarteren. Min första utställning på Galleri Lorensberg gick oväntat bra och både Konstmuseet och Statens konstråd gjorde inköp. År 1993 fick jag ett utsmyckningsuppdrag för Handelshögskolans matsal och allt artade sig.
När vi hade flyttat till Masthugget utökades produktmenyn med ”samhällskommenterande” scenerier. Dessa bilder var mer fiktion till innehållet och handlade om händelser i samtiden. På den tiden tänkte jag sällan på konstnärsyrket ur ett strategiskt eller märkesbyggande perspektiv, det handlade mer om att jobba med de ämnen som intresserade. Min andra utställning som innehöll samhällskommenterande målningar, dock inte av revolutionär, utan prodemokratisk art, var ett försök att balansera upp det ensidiga utbudet av vänsterpolitisk konst, men initiativet föll inte i god jord. På den tiden förstod jag inte konstvärldens ideologiska förväntningar och inte heller konstsystemets makthierarki. Så kan det gå, men man lär sig.
Det konstnärliga växelbruket mellan samhällskommenterande alster och sinnesimpressioner har dock förblivit mitt recept genom åren, med utställningar på Galleri PS för de förstnämnda och numera Galleri Aveny för ögats rapporter.
Jag hade efter återvändandet till Göteborg inte något större konstnätverk, utan jobbade på i utkanten. Men varken återkommande gestaltningsansökningar eller kontakter med konsthierarkin erbjöd några tyngre uppdrag. Kanske var det denna brist på möjligheter som bäddade för ett utökat växelbruk. Tack vare några välkomna arbetsstipendier på slutet av 00-talet kunde jag påbörja en tredimensionell produktion på KKV i Göteborg (fint ställe!).
Min tanke var att göra en modell av Sveriges kollektiva medvetande. Och efter något år kom jag på att verket skulle kunna bli en hommage till mitt absoluta favoritverk; Lustarnas trädgård av Hieronymus Bosch. Trä och epoxiarbetet i samhällkommenterande anda pågick i tio år och kröntes med en utställning i Alingsås år 2018. Jag har också ett nåbart (egenfinansierat) betongskulpturverk som står på Lundbykajen, Hisingen. Bilder från de olika produktionerna kan ses på min hemsida: www.janstigland.com
Nu sen några år, har jag återvänt till två dimensioner och utgår då oftast från ögonblick i Majorna/Linné. Målningarna här på Flaménska hör till denna kategori!
