Britta Grönstrand f. 1954, Göteborg. Bildkonstnär, grafiker.
Utbildning: Domens konstskola, Göteborg 1977-82. Ny Media & Fri Konst, Valand, Göteborg 1996-97.
Separatutställningar i urval: Flaménska 2004, Galleri Ekvall + Törnblom, Stockholm 2015.
Britta har deltagit i Liljevalchs vårsalong ett flertal ggr och medverkat i samlingsutställningar i bl.a. Odense, Köpenhamn, Grafiska Sällskapet, Grafik i Väst, Tidaholms grafiska verkstad, Göteborgs Konstmuseum, Nordisk salong Dunkers Hus 2014.
Representerad: Statens konstråd, Västra Götalandsregionen, Region Skåne och ett flertal landsting och kommuner.
”Från början målade hon på klassiskt vis. Bilderna var fotografiska. Modellerna skulle se ut som de gjorde. Idag är det bara delar i bilderna som ibland görs på detta sätt. Förändringen kom när hon började samla på afrikanska masker. Då såg hon att ingen var den andre lik. De kunde se ut som de ville.” www.lexikonettamanda.se
Det är fantasimonster och olika känslor som finns i målningarna. Det kan kännas som om målningen skapar sig själv. Ibland är det så många figurer att det är svårt att hinna måla alla, säger Britta.
(Kulturtidningen i Väst Zenit 2005)
Recension signerad Agnes Brusk Jahn , Borås Tidning, 28.2.2018
Britta Grönstrand ställde ut på Flaménska Galleriet första gången 2004. Sedan dess har hon hunnit med elva separatutställningar, främst i Göteborgstrakten, och en rad samlingsutställningar runtom Skandinavien. När hon nu åter ställer ut på Flaménska, 14 år senare, är det med en magnifik utställning som dröjer sig kvar långt efter att jag lämnat galleriet.
Med olja, gouache och akryl, skapar Grönstrand mångfacetterade verk med makalösa färgspel och motiv, trollbindande som barndomens sagoböcker. Målningarna för mig först till ett barns sommar i ett torp på landet. Slitna 1920-talstapeter och vita spetsgardiner. Smultron på ett grässtrå. Tiden går ljuvligt sakta, och i den böljande växtligheten börjar fantasin att vandra.
Innan jag vet ordet av befinner jag mig i en outforskad värld, bländande och förförisk med all sin skönhet. Det känns som om jag, likt Alice, fallit rakt ner i Underlandet. Men i allt det vackra, upptäcker jag, gömmer sig också bekymmer. Här i form av små, kusliga, varelser som lurar i grönskan. Med skräckblandad förtjusning betraktar jag dem. Ska jag våga vandra vidare, och låta mig förföras av allt det vackra, när dessa varelser lurar bakom varje hörn?
I flera tavlor porträtteras människor, vuxna och barn. De smälter in i bakgrunden, tillsammans med dekor och växtliv. Jag drabbas av vemod när jag betraktar de vuxna. Som om de inte riktigt hör hemma här, i Underlandet. Som om de inkräktar i denna levande fantasi. Även vissa av barnen utstrålar svårmod. När de står uppställda på rad med uttryckslösa ansikten, i samma bruna nyanser som de skrämmande varelserna, påminner de mig om barn som blivit bortglömda, lämnade. Barn som är ensamma. I en tavla håller en storebror om sin lillebror i sömnen, beskyddande, och ovan dem breder drömmen ut sig med sina förlovade land, men också med skrämmande bestar. Även i den skönaste av sagovärldar finns melankolin och verklighetens svårigheter.
