Yrjö Häkkinen är född i Finland 1947. Familjen flyttade till Borås under tidigt femtiotal.
Han har arbetat som keramiker i hela sitt vuxna liv och gjort sig känd för att ständigt söka nya uttryck i sitt skapande. Hans keramikäpplen, flätade föremål, tunga stående korpar och tunna skålar i generöst format är välkända.
Yrjö har under många år haft kurser i keramik i sin verkstad, oftast flera kurser varje vecka. Det måste vara hundratals elever som deltagit under åren. Många har också fortsatt under flera år och i vissa fall blivit utövande konstnärer. De refererar ofta till Yrjö i sina CV och talar om honom som mästaren.
Ur en intervju i Borås Tidning 2007:
– Konst får gärna vara lite irriterande – på ett tankeväckande sätt.
– Man är lite självplågare som sysslar med detta. Du kan aldrig vara säker på att du gör ett fullkomligt jobb. Varje gång du tror att du är fantastisk sparkar naturen till dig. Det kan vara en glasyr som går åt pipan eller något annat.
Efter folkhögskola i Södertälje sökte Yrjö Häkkinen till Capellagården.
– Jag skulle inte bli keramiker, utan ta gesällen och bli slöjdlärare. Till en början kom jag in på sommarkursen i trä. Men så var jag och tittade på en lärare i keramik som höll på att dekorera ett fat och blev fångad. Jag var där varje dag i en vecka.
Efter att ha fått reda på vad keramikläraren räknade med att få betalt för arbetet körde han lastbil i ett år.
– Men sedan kom jag tillbaka till Capellagården och gick keramikkursen för Eva Englund, som senare blev känd som glaskonstnär.
– Att jag inspireras av eleverna är fel uttryck, eftersom jag inte tar efter deras arbetssätt, men det kan vara stimulerande att hitta lösningar då de kör fast.
Det finns bara en sak han inte hittat en lösning på – att förklara hur man hittar centrum då man drejar.
– Man vet inte vad man letar efter förrän man hittar det. Det är inget man kan förklara, utan var och en måste känna det och hitta det själv.
